Det var en gång, år 2022 anno domini (AD), en novemberlördag (den 5:e för att vara exakt) då handbollslaget Tyresö handboll gästades av ett handbollslag som kallade sig IFK Karlskrona, i en allsvensk handbollsmatch. Allsvenskan var vid denna tidsepok i svensk handboll den näst högsta divisionen i seriesystemet och Tyresö placerade sig vid den spelande stunden i mitten av tabellen, medan IFK Karlskrona placerade sig tredje sist. Tyresö vann matchen med 36-29.
Ibland kan det vara extra nödvändigt att poängtera dessa typer av enkla fakta, speciellt för historik och arkiveringssyften. Jag tror nämligen ingen åskådare som såg den här handbollsmatchen kommer att, helt på egen hand, minnas matchen i sig självt. Inga specifikt nämnvärda matchsituationer eller händelser förekom, Tyresö var klart bättre än IFK Karlskrona, och vädret utanför var (såklart) grått och regn. Om jag ska vara helt ärlig så hade jag, om jag på förhand visste hur matchen skulle se ut, hellre stått kvar i VIP-sektionen på läktaren (ja, man hade smällt upp en sådan tillägnat denna dag) och gaggat/minglat med trevligt folk medan jag sakta och säkert höjde alkoholkoncentrationen i mitt blod så att jag till slut hade känt det där svårbeskrivliga men fantastiska lugnet.
Med det sagt vill jag be er läsare att inte tolka mig fel: Tyresö ska ha en stor klapp på sina knäböjsblåmärkta axlar för att de så pass stabilt städade bort IFK Karlskrona. Städningen började direkt i första halvlek då Tyresö startade framgångsrikt med att spela 7-6 i anfall för att undvika att hamna i IFK Karlskronas försök att göra denna match till en kopia av WWE RAW. IFK Karlskrona kunde visserligen följa Tyresös steg i målprotokollet med relativt jämna avstånd. Detta var mest på grund av IFK Karlskronas största affischnamn: Daniel Steen. Steen blandade med egna målprestationer eller så peggade han upp Victor Grevstad-Johansson som enkelt kunde skjuta in några (ganska schyssta) niometerskott. Ställningen var 19-15 till Tyresö efter 30 minuters handbollande.
Men allt detta nämnda larv var egentligen en chimär av IFK Karlskronas, redan i första halvlek, självbestämda taktikval av att försöka spela lika tempofylld handboll som Tyresö gör. Ett par tränade handbollsögon (läs: mina) insåg redan i första halvlek att IFK Karlskrona skulle skjuta sig själva i sina fötter genom att försöka spela en sådan tempofylld handboll. Det var egentligen bara att invänta hur IFK Karlskronas spelare skulle bli tröttare i andra halvlek, börja göra lite enkla misstag, och inte ha några från bänken att byta med.
Mycket riktigt inträffade precis detta ganska snabbt i andra halvlek, ungefär efter 5 minuter. IFK Karlskrona fick mycket svårare att göra mål på Tyresö i uppställt anfall (mycket på grund av ett stabilt mittförsvar i Tyresö genom Philip Hevinder och David Christiansson) och när orken inte tillät att kontra lika väl som i första halvlek så var saken biff. Vi åskådare hade då just bevittnat en otroligt standardiserat matchbild där hemmalaget någon gång in i andra halvlek knyter ihop säcken relativt enkelt på grund av att de helt enkelt är bättre än det andra laget.
Henriks bu och bä.
Bu: Hur många gånger har man inte hört en tränare inför säsongen säga att ”den här året så ska vi springa ner de andra lagen”? Eller för den delen tränare som helt plötsligt vill börja spela 3-2-1. Jag blir så trött på sådant skitsnack! Läs av ditt spelarmaterial, läs av motståndarlagen, och införskaffa självinsikten för att avgöra huruvida det faktiskt är den klokaste strategin (även om den anses vara modern).
Bä: Bärs på VIP läktaren!
Hälsningar,
Henrik Lundvall
