Senaste torsdagen var det hemmamatch, igen. I numera vanlig ordning var jag i hallen ungefär en timme tidigare och hälsade på rödpanget nere i bowlingen. Det blev två öl tillsammans. Vi diskuterade lite vad för typ av match vi kunde förvänta oss och huruvida Tyresö hade någon vidare chans att kamma hem två pinnar. Själv fick jag, som oftast, representera ett pessimistiskt perspektiv. Skånela IF (som var dagens motstånd) är ett lag som Tyresö statistiskt och historiskt sett har svårt att vinna mot.
Handbollsmatcher mellan Tyresö och Skånela brukar ha följande matchbild: (i) Skånela startar matchen i ett helt sjukt högt tempo och vill köra över Tyresö direkt. (ii) Tyresö gör allt man kan för att hålla siffrorna nere och vänta ut att Skånela går lite på pumpen (vilket brukar ske mellan minut 10-15). (iii) om Skånela har lyckats med (i) så tenderar sedan matchen att rulla vidare där Skånela kontrollerar matchen och vinner ganska komfortabelt. Om Tyresö lyckas med (ii) blir istället Skånela nervösa, lite skärrade (för de har alltid ansett sig själva vara bättre än Tyresö), och det blir istället en jämn historia som kan sluta hur som helst.
Denna torsdagsmiddag fick man dock se en matchbild som avvek från ovan nämnda. Skånela lyckades nämligen väl med (i) och ledde med 9-14 efter 21 spelade minuter. Vid det skedet i matchen var jag mest imponerad av Skånelas Iris Ganibegovic som visade att äldre spelare (som fortfarande är någorlunda i form) alltid är bäst (åtminstone ett tag – Iris satt sedan mest på bänken i andra halvlek). Men sedan hände något ovanligt. Tyresö fick något sorts märkligt kollektivt ryck och lyckades ta ikapp och kvittera precis vid halvtidslutet Henrik Smedby spelade upp sig i målet, räddade flera frilägen, och ville understryka sin dåvarande maktposition genom att avsluta halvleken med att skicka bollen rakt upp i taket! På läktaren fick Jan Flinckman en mindre hjärtattack då han insåg att han eventuellt skulle behöva köpa nya dyra högtalare kommande vecka och därmed spräcka Tyresö Handbolls budget. 16-16 lika stod det i halvtid.
På grund av denna avvikande matchbild var det inför andra halvlek ganska oklart – och ärligt talat lite spännande – hur matchen därför skulle utveckla sig. Ja, jag fick pay my respect när jag, återigen, fick bli lite förvånad över att det faktiskt var Tyresö som startade bäst och gick upp till en tvåmålsledning. Dock var denna lycka ganska kort (som allt annat i livet) eftersom Skånela redan vid matchminut 39 både hade tagit tillbaka och ökat på ledningen. Men Tyresö var inte sena med att, igen, kvittera vid 25 lika och matchen var därmed helt öppen.
Jag kanske ibland kan uppfattas att vara lite hård mot Tyresö, men jag anser ändå att jag som oftast har en ganska sund och realistisk bild på det hela. Dessutom behövs min inställning som en motpol mot Bejboms amerikanska superoptimism, så att inte alla tyresöare går omkring och tror att det kommer att bli Bundesliga och Weltklasse för alla. Tyvärr, får jag ändå säga, visade realismen sin kalla verklighet även denna novemberrvardag: Skånela höll huvudena klara de sista 15 minuterna, drog ifrån, och vann matchen med 32-36, till slut.
En annorlunda matchbild, men med facit i hand så var Skånela det bättre laget (som oftast mot Tyresö). Jag fick traska hemåt och se fram emot en fredags AW med jobbet istället.
Henkes Bu och Bä:
Bu: Att möte Skånela. Skånela är nog det handbollslaget jag har mött mest i mitt liv, och vinstprocenten började gå utför redan vid 16-17 årsåldern. Innan det – i storhetsdagarna – var det däremot inga problem att mosa Iris och Co.
Bä: Vardagsmatcher i allsvenskan – vad tycker vi egentligen om det (jag är genuint osäker)?
Hälsningar,
Henrik Lundvall