Det finns namn som för alltid är en del av Tyresö Handbolls historia, och Christina "Kicki" Hellgren är ett av dem. Med tre SM-guld i klubbens färger, en lång landslagskarriär och otaliga år i den röda tröjan är hon en av våra mest meriterade spelare.
Kicki, då med efternamnet Pettersson, fostrades i Tyresö HF och var en bärande spelare i det lag som dominerade svensk damhandboll i slutet av 1980-talet med tre raka SM-guld mellan 1987–1989. Efter tiden i Tyresö bar det vidare till spel i Sävsjö och senare Spårvägen. Senare återvände hon hem till Tyresö och blev kvar ända tills hon som 44-åring avslutade spelarkarriären 2008.
Förutom framgångarna på klubbnivå har Kicki spelat 115 A-landskamper för Sverige, deltagit i två VM-turneringar och blivit utsedd till Årets handbollsspelare i Sverige 1987/1988. Men det är inte bara meriterna som gör henne minnesvärd - det är hennes passion, lojalitet och hjärta för sporten och för föreningen.
Arvet av Kicki lever vidare i Tyresö Handboll genom hennes två barn, Johanna och Fredrik Hellgren, som båda gjort starka avtryck i föreningen genom såväl ungdoms- som representationslag.
I den här intervjun får vi ta del av Kickis minnen från tiden i Tyresö, karriärens upp- och nedgångar, och en inblick i hur livet ser ut idag.
Vad betyder Tyresö Handboll för dig idag?
Tyresö Handboll betyder mycket för mig. Det är en stabil och bra klubb där jag själv startade min handbollskarriär och där båda mina barn har spelat. Jag har haft många roliga, utvecklande och härliga år i klubben, både som spelare, ledare och som förälder. Tyresö Handboll står för gemenskap, engagemang och glädje, och det är något jag verkligen värdesätter.
Vad minns du starkast från de tre SM-gulden med Tyresö på 80-talet?
Framför allt minns jag hur otroligt roligt vi hade det! Att få vara en del av ett lag där alla kämpade mot samma mål var något alldeles speciellt. Vi tränade hårt - verkligen hårt - och vi var nog bland de bäst fysiskt tränade laget på den tiden. Det var mycket svett och slit, men också enorm gemenskap. Vi var ett sammansvetsat gäng som även umgicks utanför planen och trivdes bra ihop.
Jag hade också turen att ha två fantastiska tränare under min resa från ungdomsspelare till A-laget. Både Göran Holmqvist och Tomas Ryde gjorde verkligen allt för att vi skulle utvecklas och nå vår fulla potential.
Att vinna SM-guld tre gånger för Tyresö, en klubb som inte hade tagit något guld tidigare, var en häftig känsla. Det var en enorm lycka och lättnad när slutsignalen gick i finalerna. Finalerna var bäst av två matcher och Nybodahallen var fullsatt. Det var magiskt att få spela handboll med så mycket stöd, hejarop och engagemang från läktaren. Det är något jag aldrig glömmer.
Finns det någon särskild match eller händelse från din tid i Tyresö som du aldrig glömmer?
Det finns flera, men en händelse som verkligen sticker ut med Tyresö är när vi spelade kvartsfinal i Cupvinnarcupen mot det tyska topplaget Engelskirchen. Returmötet var i Tyskland, och vi låg under med 19-12, med bara 15 sekunder kvar av matchen. Vi fick en straff, och visste att om vi satte den skulle det bli 19-13, vilket skulle räcka för att ta oss vidare till semifinal eftersom vi vunnit första matchen hemma med sju mål.
Jag minns hur jag gick fram till straffpunkten, med vetskapen om vad som gällde. Bollen måste in i mål. Och jag satte den! Vi gick vidare till semifinalen - det var en euforisk känsla, så stort och så roligt! Det var en sådan känsla av lättnad och eufori.
En annan händelse jag aldrig glömmer var när jag var 17 år och fick en plats i A-landslaget för att åka på en turnering, som då hette Jugoslavien Trophy Cup. Förbundskaptenen Gunnar Stockhammar hade fått ett återbud och då var jag näst på tur att få den platsen. När han ringde och berättade det blev jag såklart överlycklig, men också förvånad. Att få en sådan chans i så ung ålder var så stort och roligt. Det är ett sånt där ögonblick som jag aldrig kommer glömma.
Vad var det som fick dig att återvända till Tyresö efter dina år i andra klubbar?
Efter några år i andra klubbar flyttade jag hem igen, fick barn och då spelade Tyresö i allsvenskan, tror till och med att de precis hade åkt ur högsta serien. Klubben hörde av sig och frågade om jag kunde tänka mig att hjälpa till, och jag kände verkligen att jag saknade att spela. Vi var några erfarna spelare som bestämde oss för att köra igen, och det var både roligt och inspirerande att få vara med och bidra. Våra barn fick följa med på träningarna och sprang omkring i hallen, det blev en fin kombination av familjeliv och handboll. Det kändes som att komma hem, både till klubben och sporten jag älskar.
Hur var det att spela i landslaget under 80- och 90-talet? Framförallt hur var det att få äran att vara med i två VM?
Det var såklart en otrolig upplevelse och en stor ära att få spela i landslaget, något jag är stolt över än idag. Att få vara en del av ett nytt lag, med nya spelare och nya förutsättningar, var både utmanande och roligt. Det sociala samspelet var en viktig pusselbit. Att kunna ge och ta, stötta varandra, ha kul tillsammans, men också hantera både med- och motgångar som ett lag.
Det var tuff konkurrens och man behövde verkligen ta chansen när man fick den. Vi tränade mycket på egen hand, följde landslagets träningsprogram, skrev träningsdagböcker som vi skickade in varje månad. Det var en annan tid - vi hade inte alls samma förutsättningar som landslagen har idag. Herrlandslaget fick ofta bättre boende, fler läger och mer resurser. Vi i damlandslaget bodde ibland i skolor eller på vandrarhem för att spara pengar till att kanske kunna ha ytterligare ett läger.
Uttagningarna kom med brev på den tiden. Jag minns hur jag gick och kollade brevlådan varje dag för att se om det hade kommit något från Handbollsförbundet. När brevet väl låg där - vilken lycka! Att få det där beskedet att man blivit uttagen till landslaget och i detta fall ett VM. Magiskt.
Vi fick ta tjänstledigt från våra jobb, och ersättningen var låg.
Mitt första VM var i Seoul, Sydkorea. Det var VM, och vi hade kvalat dit genom att komma tvåa efter Danmark. Bara att få åka dit var stort - en fantastisk resa! Tyvärr gick det inte så bra spelmässigt, och det var tufft, för vi visste att om vi inte presterade riskerade vi att tappa ännu mer stöd och resurser. Men jag minns ändå hur fint vi bodde, och att vi hade en sportjournalist med oss som rapporterade hem varje dag till en svensk tidning - det var stort för oss!
Mitt andra VM var i Norge - och det var magiskt. Norge är verkligen en handbollsnation där damhandbollen redan då satsades på rejält, till och med mer än på herrarna. Det var fullt med folk på matcherna, vi skrev autografer, TV-team var där, det fanns stora reklamskyltar i städerna. Handbollen levdes överallt. Det var en fantastisk stämning.
Jag minns särskilt att få sjunga nationalsången inför fullsatt arena - det var mäktigt. Jag var en av dem som lade straffar, och jag fick också äran att vara lagkapten. Det är minnen jag alltid kommer bära med mig. I det VM:et gick det riktigt bra - vi kom sexa, vilket var ett lyft för oss och för damlandslagets status i Sverige.
Efter det VM:et började saker verkligen förändras. Vi fick mer uppmärksamhet i media, mer resurser till landslaget, och fler spelare började bli proffs utomlands. Damhandbollen fick ett uppsving, och det känns fantastiskt att ha varit med på resan dit - att få vara en del av grunden till det landslag som idag har stora framgångar.
Hur kändes det för dig att bli utsedd till Årets handbollsspelare 1987/1988?
Det var såklart jätteroligt och en stor ära! På den tiden fick handbollen inte så mycket utrymme i tidningar eller på TV, så att bli uppmärksammad på det sättet betydde extra mycket.
Jag hade haft en riktigt bra säsong - både i Tyresö och i landslaget - och jag kände verkligen att allt slit och all träning gav utdelning. Priset delades ut under Handbollens Dag på Skansen, vilket var en fin och minnesvärd upplevelse.
Men jag vill verkligen lyfta att det inte bara var min förtjänst – jag hade fantastiska lagkamrater och en tränare som trodde på mig och stöttade mig hela vägen. Utan dem hade det aldrig varit möjligt. Det var ett kvitto på ett starkt lagarbete, både på och utanför planen.
Du spelade handboll på elitnivå långt upp i åldern, vad var det som drev dig att fortsätta?
Det enkla svaret är: Handboll är så ofantligt roligt! Att få vara en del av ett lag, känna gemenskapen, tävla, träna och kämpa tillsammans och dela både skratt och allvar - det gav mig så mycket, även långt upp i åren.
På slutet, när man hade mer erfarenhet, handlade det inte bara om prestation - det handlade också om att träffa sina lagkamrater, hjälpa klubben, och ha kul tillsammans. Men vinnarinstinkten fanns fortfarande där. Det var fortfarande lika härligt att gå ut på planen och vinna matcher.
Och visst kunde det hetta till! Ibland hörde man från motståndarna: "Jävla kärringar!" - men det gjorde mig bara mer taggad! Då ville man bara gå ännu hårdare på genombrottet eller springa förbi dem. Den där tävlingsinstinkten sitter i - känslan av att kämpa, ge allt, och stå på plan. Det var det som drev mig. Och det var fortfarande så himla roligt.
Dina barn Johanna och Fredrik har båda gjort stora avtryck i Tyresö Handboll, hur har det varit att följa deras resa?
Det har såklart varit jätteroligt och väldigt fint att få vara delaktig i deras handbollsresor.
För Johanna var jag tränare under många år, tillsammans med två andra före detta spelare och kompisar till mig (Tina och Marie). Det var fantastiskt att få följa hennes utveckling på nära håll - både som tränare och mamma.
Med Fredrik var jag mest en engagerad förälder som satt på läktaren och hejade, följde med på träning och match. Senare blev jag även lagledare en kort period, vilket var roligt det med.
Senaste 10 åren har jag enbart varit förälder till dem båda och följt deras handbollsspelande från läktaren och från tv-soffan. När jag själv spelade var jag alltid nervös inför match, men när det kommer till mina barn är jag nervös hela matcherna.
Att få vara en del av sina barns idrottsliv, kunna följa deras resa, stötta, ge råd och ge uppmuntran - det har varit något jag värdesätter högt. Jag är oerhört stolt över båda två och deras olika resor inom handbollen. De har utvecklats på sina egna sätt, men båda har haft samma glädje och driv till sporten.
Jag är också tacksam över att det blev just handboll - att de fastnade för just handboll och tycker att det är lika roligt som jag gjorde.
Vad tror du är det viktigaste som Tyresö Handboll har gett dig och din familj?
Det korta svaret är att det är och har varit en plats för glädje, lek, gemenskap, vänner och träningsglädje.
Det längre svaret är att Tyresö Handboll vuxit under åren och kontinuerligt jobbat hårt för en jämställd, utvecklande, inspirerande och varm miljö för barn & ungdom upp till A-lag. Det finns en hel drös av grymma personer som jobbar med olika uppdrag för att maskineriet ska fungera varje dag. Det är jag tacksam för.
Stort tack Kicki för att du ställde upp på en intervju och delade med dig av din resa som elitspelare och din viktiga roll i Tyresös handbollshistoria. Din berättelse inspirerar och påminner oss om klubbens starka tradition och gemenskap.
