Precis EN, och bara EN, gång om året sker det som igår var fallet för Tyresös handbolls herrar: Hemmapremiären i årets seriespel ska spelas. En sådan händelse återkommer alltid med lite extra engagemang och entusiasm. En viss form av hopp och en och annan säsongsförväntan kan upplevas i spelare, ledare, och supportrar. Gårdagen var inget undantag, i varje fall enligt min egen upplevelse och mina observationer av alla människor som spelade ut sina respektive sociala roller i Tyresöhallen, för handboll är just en social företeelse.
Med det sagt var vi inte naiva. Topptippade Kungälvs HK var nämligen på besök och skulle forma Tyresös dagliga motstånd. Kungälvs HK har historiskt sett varit ett problematiskt kapitel för Tyresö handboll. Det började redan i den moderna tidens första säsong som Kungälvs HK spelade i herrallsvenskan. Året var 2017 och det var (om jag inte har helt fel) månaden oktober. Tyresö underskattade nykomlingarna som hade ett par aviga men målfarliga spelare på niometer. Jag vill även minnas att en rävig linjespelare förekom. Men framför allt var det målvakten David Larsson (numera sportchef i Kungälvs HK?) som var mest problematisk.
Hemmaförlust blev resultatet och därefter har förlusterna mot just detta lag staplats på hög för Tyresö handboll. Detta är säkerligen en starkt bidragande faktor till att just Larsson inför varje premiär i herrallsvenskan tippar att Tyresö handboll ska hamna i tabellens undre regioner. Confirmation bias, Larsson, confirmation bias…
Även om Larsson själv numera inte kan få ta del av äran att sportsligt besegra Tyresö handboll så finns det andra sådana spelare i Kungälvs HK. Dagen till ära var det musketörerna Hannes Rybo, Tobias Johansson och Henrik Rhåsson som mer eller mindre låg bakom allt i anfallsspelet. I försvaret fanns även en välspelande Fredrik Landin i målburen. Faktum var att jag inte var fullt imponerad av Kungälvs HK just denna match, även om jag också tycker mig se att det finns högre potential i laget.
Just därför svider det lite extra att Tyresö inte kunde ge sig själva, och oss andra(!), en bättre vinstchans. Visst, man kunde se att Tyresöspelarna tappert kämpade på och flera gånger krigade sig kvar i matchen när det började se ut som att Kungälvs HK skulle göra ett avgörande ryck i målprotokollet. Exempelvis vid 4-7, som sedan blev 8-10, vid 12-17 som sedan blev 16-17, eller vid 24-28 som blev 28-30. Men det blev aldrig någon riktig sista anstormning som verkligen satte föreställningen att ”Kungälvs HK har den här matchen” på prov.
Istället, efter att Tyresö chansade lite i slutet av matchen, blev matchens sista minuter en klassisk transportsträcka där i alla fall jag själv fullständigt zoonade ut och började tänka på annat istället. Man skulle kunna likna det med hur det var att skriva denna texts stycken efter mitt raljerande över Larsson.
Henkes Bu och Bä
Bu: Hör upp Tyresös herrlag! Nu är det dags att ta sig i kragen. En svajig första match mot VI, en hemmaförlust nu, och…? Nästa veckas match mot IFK Karlskrona tycks vara en ytterst viktig sådan eftersom efterföljande matcher i tretalet alla är mot lag som kommer att bli betydligt svårare att ta poäng mot. Det luktar redan allvar.
Bä: Att jag ”zoonar ut” i handbollsmatchers transportsträckor, även när jag har något slags ansvar (i dessa fall av att kommentera sändningarna) kan tyckas vara trivialt, men det får mig också att fundera. Gillar jag inte handboll tillräckligt mycket? Är jag en informationsprodukt av en människogeneration som finner sig precis mellan senare, yngre, generationer vars attention span är kortare än guldfiskars minne, och äldre generationer som trots att det är år 2023 kan fascineras över att det är handbollsmatch? Är det inte svårare än att alla andra också zoonar ut men vill visa respekt och målar på ett utseende av intresse?
